Humlegodis på OT.

Hade en ganska lång lunchträff med storasyster igår. Lunchen åt vi på Akkurat, raggmunken var god. Något smått sensationellt inträffade, nämligen att jag inte drack öl på Akkurat, nä det blev bara ett par glas vatten till lunchen.

Efter Akkurat styrde vi våra steg mot OT (Oliver Twist). För några veckor sedan fick de in nya öl från USA. En ganska diger lista med tex. tre olika från Dogfish, Port Brew Shark Attack, Troegs Nugget Nectar, Bells Hop Slam, Lost Abbey Serpents Stout mfl. Inget av ölen hade jag tidigare druckit, det var alltså ingen lätt uppgift att välja ut en 3-4 stycken som skulle drickas.

Då syrran och jag anlände till OT strax efter 14 var vi de enda gästerna förutom en lirare som satt och hinkade bira vid bardisken. Profiler finns det överallt, men om man nu skall hinka bira borde det väl vara smartare att gå till ett annat ställe än OT? Under eftermiddagen var det sedan ett stabilt flöde av nya gäster, kring 17 var salongen nästan helt full. Kvalitetsställen tycks klara sig rätt bra trots de dystra tiderna.



Nå, tillbaka till ölen så att det blir någon ordning på texten. Efter lite velande valde jag till slut en Bells Hop Slam Ale, ett val jag inte behövde ångra. Här pratar vi om en öl som får tiden att stanna, en öl som det är omöjligt att inte bli av glad av att dricka. Verkligen en majestätisk smakupplevelse, så gott att man inte vet vad. En gudagåva till mänskligheten!

Hop Slam har en speciell, söt doft. Ölets färg är vackert apelsinfärgat, lite grumligt. Mycket trevligt att betrakta vätskan och dofta på densamma. Min storasyster som ej är någon öldrickare tyckte att doften påminde om "bodyshop-tvål", samt att smaken påminde lite om Sima. (finsk enbärsmjöd). Vidare ansåg hon att ölet inte alls var svårdrucken och hon kunde tänka sig att dricka Hop Slam om hon var tvungen att dricka en öl.

För egen del gillade jag ölets citrustoner, de tropiska frukterna den skönt läskande känslan. Lättdrucket på ett positivt sätt trots den inte helt blygsamma alkoholhalten på 10%. Faktum är att det var lite chockerande att inse att alkoholhalten var såpass hög. Honungen gör att ölet är ganska sött dock inte störande sött. Vätskan låg skönt i munnen, eftersmaken var behaglig. Beskan inte alltför brutal men en liten skön kick upplevde jag allt då jag svalde drycken. Verkligen ett fint och välbalanserat öl.

Ni gissar helt rätt i att jag ger Hop Slam ett mycket högt betyg, 4,75/5 blir det utan tvekan. En härlig och trivsam humlesmäll.



Efter en kortare vila var det dags att börja fundera på nästa öl. Sannerligen inte lätt, men det blev en Dogfish Head 90 Minute IPA. Ett tag funderade jag på deras värsting, 120 Minute, men den får vänta till ett annat tillfälle. Öl av den kalibern är nog lämpligare att dela på minst två personer.

Dogfish 90 Minute IPA doftade helt annorlunda jämfört med Bells Hop Slam, en råare och tuffare doft. Syrran tyckte att den "luktar mer öl", att "smaken innehöll lite choklad samt att vätskan kändes lite som torr champagne på tungan". Jag tyckte att ölet doftade framförallt citrus, karamell, lite choklad samt aningen bränt. Ett tag tänkte jag även på farinsocker, men vet inte riktigt.

Smaken, ja den var inte alls dum men inte lika god som Bells Hop Slam. Initialt tyckte jag att smaken påminde lite om en stout, lite kaffe och choklad. Därefter blev smaken mer fruktig med en fin bitter avslutning. Dessa humlebomber är bara så läckra! Mycket kolsyra i denna rackare, medeltung kropp. Inte helt oväntat satt smaken kvar ganska länge i munnen.

Betyg: 4,25/5



Burköl stod näst på tur, men inte vilket burköl som helst utan en imperial stout i form av en Oskar Blues Ten Fidy. Har länge velat dricka något från Oskar Blues, igår var det äntligen dags. På burken stod det inget om alkoholhalten (10%), men ordet Imperial Stout garanterade att det inte var lättöl jag köpte.

Den vackra vätskan som elegant rann ut ur burken var förstås svart som synden. Det första jag tänkte på då jag sniffade på ölet var fisk, ja jag tyckte att ölet doftade lite fisk. Det låter kanske inte sådär väldigt förtroendeingivande, men sedan kom de klassiska stoutvibbarna fram i form av choklad, bränd malt samt kaffe, ja väldigt mycket kaffe. Vätskan kändes ganska "fet" på något sätt.

Enligt syrran doftade ölet "motorolja samt rostigt järn". "Oj jäklar vilken smak", var hennes spontana kommentar då hon smakade en klunk. Hon tyckte vidare att "smaken var mycket bättre än doften".

Ten Fidy smakade mycket kaffe samt rostad malt. Fin bitterhet och lång eftersmak. Inte världens mest komplexa Imperial Stout, men lite småtrevlig sådär. Tog mig ungefär 1 timma och 45 minuter att dricka en burk, det gäller att skynda långsamt då man sitter med en härlig Imperial Stout. Dessutom är det alltid extra kul med Imperial Stouts då de ändrar karaktär ju varmare vätskan blir. Ju varmare Ten Fidy blev desto mer fruktiga toner kröp fram.

Betyg: 4,25/5

Efter att ha druckit tre mäktiga pjäser i form av de ovanstående ölen ville magen ha lite påfyllnad i form av snacks. Vi beställde in en tallrik antipasti samt en tallrik med nachos, givetvis akompanjerade med smällt ost. Det är verkligen något magiskt med smällt ost.



Till snacksen beställde jag in en real ale i form av Pride of Pendle. Verkade som att mina smaklökar redan gått hem ty inte tyckte jag om Pride of Pendle. Ölet doftade lite frukt och parfym, smaken var mild och tråkigt konstgjord. Ölet kändes lite "dött" på något sätt, det hände liksom aldrig något spännande.

Betyg: 2,25/5

Trots den lilla besvikelsen med aftonens sista öl var besöket på OT återigen en succé! Snacka om en fin eftermiddag för en ölnörd. Det känns verkligen kul att äntligen ha fått dricka öl från Bells, Dogfish samt Oskar Blues. Varje gång jag besöker OT blir jag väldigt sugen på att åka till USA, gärna då till Colorado. Man kan undra varför?